Det händer inte så mycket i mitt liv. Det är mest i tankarna det händer saker. Funderar på att göra ett val som kanske får mig att förändras en aning. Men jag måste kolla upp lite saker innan jag kan göra det där valet.
Jaa finns kanske inte så mycket mera att säga. Jobbet flyter väl på som vanligt. Än så länge iaf.
Ska antagligen se idol som börjar snart. Om jag kan byta kanal idag. Min boxer dosa lever sitt egna lilla liv nämligen. Oftast bara femma som rullar på min tv då det inte går att byta. Tur att femman visar bra program
/E

Jag har en känsla i min mage just nu. Jag kan få den här känslan ibland, och jag vet att jag inte tycker om den för allt blir så jobbigt då. Jag börjar tänka, funderar på livet, funderar på saker som har hänt i mitt liv. Om jag verkligen förtjänar allt som har hänt mig i mitt liv. Och det gör jag inte, mycket av det som har skett förtjänar jag inte alls. Den smärta som jag får genomlida förtjänar inte jag.
Ofta så kan denna känsla krypa sig på nattetid. Därav sover inte jag så mycket (på natten) jag har inget som helst problem med att sova på dagen då alla andra är vakna. Därför kallar min familj mig för grisen, just för att jag sover på dagen. Jag tycker absolut inte om det smeknamnet som dem har gett mig.
Känslan jag har den har många hört talas om, nästan alla. Men det är inte alla som får denna känsla, men det är många. Känslan jag har i min mage just nu det är ångest.
Hösten är fantastisk på alla sätt och vis, jag gillar hösten, verkligen. Det är då man kan börja tända värme ljus, bädda ner sig i soffan med en kopp te med honung i och en varm och härlig filt. Men hösten har även sina nackdelar, ofta på hösten så kommer den där känslan ångest. Jag har den året om, men den kommer gärna inkrypandes oftare på hösten. Så nu egentligen så vill jag inget hellre än att vara med en massa vänner och bara få slippa tänka på det som gör så att magen får den här hemska känslan.
Önskar så mycket mer att det onda i min mage just nu var kärlek, men det är det inte. Ångest är för tung, men jag vet att någonstans bakom det här svarta, så finns dem där rosa molnen som han bär mig fram på. Den finaste. Träffade honom igår och han får mig verkligen att le, tack fina du. Tack för att du har gjort så att jag får gå på rosa moln ibland, fast jag vet att du kan även göra så att hela jag går sönder, för du var nära där ett tag. Väldigt nära, och du gör fan aldrig om det. För då, då kommer jag gå sönder på riktigt, och ni kommer inte se mycket av mig då.
/E