Jag, Elli och Essam kollade på en film igår kväll. Marley and me. Jag kunde inte se klart på filmen med tanke på att jag var tvungen att gå hem och sova. Men jag hade i efterhand lika gärna kunnat stanna kvar för att se filmen med tanke på att jag inte kunde sova pga ryggen. Iaf, den filmen fick mig att börja tänka på min älskade Beppe. Och nu ikväll så såg jag klart på filmen, och det gjorde så ont i mitt hjärta. Saknade efter min älskade, älskade Beppe blev så stor. För att filmen gjorde så att så många minnen kom tillbaka. Ärligt talat så fanns och kommer aldrig någonsin i världen finnas någon hund som hade det hjärtat som min Beppe hade. Jag grät så mycket när jag såg filmen att jag knappt kunde andas. Det stod på filmen att det var en komedi, fuck heller säger jag bara. Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket av sorg till en komedi film . Är väldigt glad att jag såg den med dem jag såg den med, för hade jag hyrt den för att se den med den finaste så hade jag tyckt att det skulle vara så jobbigt att sitta där med honom och tok gråta.. För när man precis har börjat träffat någon så kan normala saker som man gör kännas väldigt jobbigt, och det tror jag nog att ni vet.
Fast att filmen fick mig att gråta så mycket så jag knappt kunde andas så var den iaf väldigt bra. Så se den, ni som vågar efter denna recension.
   

Saknar honon så! Önskar ibland att bara få bada och ta en sista skogsprommenad med honom.
/E