Jag hatar när dem där gråa dagarna kommer, det blir tungt och jävligt jobbigt allting. Men som tur är så har jag mina fina och fantastiska vänner.
Tog mig en promenad hem till Elli och Essam. Essam var iväg och lekte så det var bara jag och lillasyster, mycket mysigt. Kännde att jag inte orkade att gå hem så det blev att sova över där, tack .

Jag vet inte riktigt varför dem där gråa dagarna kommer, och det är kanske något som jag måste jobba med. Eller kanske, det är något som jag måste jobba med.
Men det känns inte så där super duper bra just nu. Framtiden är mera ovis än vad den brukar vara. Det är delvis jobbet och sen att kärleken bor i en stad som är en bit härifrån. Ska vi leva pendlar liv i flera år, eller? Jobbet väger ganska tungt där, för om jag får det jobbet jag ska söka, så vet jag att jag blir kvar här i stan ett tag till iaf. Men annars då? Om jag inte får detta jobb, ska jag söka nytt jobb i hans stad? Blir att söka ny bostad och allt. Fast det kanske är bra det också, för jag trivs ju inte så där jätte bra här. Eller jo, jag trivs här, men jag trivs inte med grannarna som bor i den andra porten, för dem är väldigt lustiga.
Helst av allt så skulle jag nog vilja vinna lite pengar så jag kan köpa mig/oss en fin villa någonstans i detta land.
Min kärlek är fin, riktigt fin. Han är inte som någon annan som jag har mött i mitt liv. Han är på riktigt helt fantastisk och underbar. Jag är så jäkla tacksam för att jag har fått möta honom. För utan honom så tror jag att livet hade varit mycket mera grått än vad det är nu.
Fast det kommer snart komma ett ljus, ett nytt ljus. För jag blir snart faster igen, och jag längtar så efter dig bebis. Så mycket!
Jag saknar min fina mormor mycket, väldigt mycket faktiskt. Att man kan vara så dum och ta saker och ting är så jävla dumt. Fan vad jag ångrar vissa val som jag gjort i mitt liv.
Sen att människor kan vara så dumma som dem faktiskt är, jag kommer nog aldrig att bli förvånad. Var tårarna bara ett spel för gallerian eller ? Att pengar kan betyda så mycket att man spelar ett spel med sjuka människor är helt galet.
Jag har kommit på att mitt jobb, det är hemskt samtidigt som det är helt fantastiskt och jag älskar det. Det enda som är så tråkigt är att vi är så jävla underbemmanade så vi knappt inte har tid att ta hand om dem boende, för dem är människor, och det känns som att kommungubbarna och kvinnorna glömmer bort det.
Den dagen jag blir gammal, om jag blir det så hoppas jag att det finns mera personal åt dem gamla och sjuka. För dem har faktiskt varit med och byggt upp detta land, det verkar som att det glömms bort.
Jag är tacksam över att jag har dem människorna jag har i mitt liv. Ni är fantastiska och helt underbara, tack för att ni vill vara med mig.
/E